Går jag, vill jag att du följer efter.

Idag var en väldigt kul dag och tiden gick så snabbt hela tiden. Började med att man trevade bort till förskolan för att mötas av barnens glada skratt. Se längtan i deras ögon, längtan av att få åka buss, för första gången i deras liv... och till en bondgård av alla ställen [hjärta].
     Tillsammans trevade vi bort till bussen och hojkaloj var vi framme. Började med en rundvandrig inne bland kossor och kalvar, muuu! Finns nog inget finare djur, för deras ögon är så snälla. Därav började jag tänka på att när jag väl flyttat hemifrån och fixat pengar genom lokföreri så ska jag flytta till en bondgård och föda upp kor tills jag dör. Det är min dröm, vill du uppfylla den med mig?
     Sedan fick vi se hästar, hundar och en katt, för så mycket mer djur hade dom faktiskt inte där. Efter en massa kjel och tittelitut på djuren så gick vi en tipsrunda och oj vad barnen var duktiga, hela fyra grupper fick alla rätt och efter det fick vi hamburgare! Sen var allt slut och vi åkte tillbaka till förskolan igen, med en present från arla.... ett glas!!!! xD

Och nu sitter jag här och bara önskar att jag kunde vara sådär glad hela tiden, men det var samma som med korn konserten... jag var över lycklig då, men så fort allt var över, ja... då finns det inte mycket kvar än det vanliga att tänka på. Att vara orolig över att aldrig mer få uppleva det, att men ska bli ensam kvar och aldrig mer se något ljust alls med livet. 
      För hur kan man vara glad då man hela tiden går och oroar sig över att bli lämnad, att inte vara behövd längre? Tillsammans med barnen behöver jag iaf inte känna så, och snart är veckorna slut. Vad fan ska jag göra då? Hur ska jag klara mig? Allt bara lämnar mig och jag finner ingen mening till att försöka hålla det kvar heller. Jag försöker få anledningar till att få folket att gå, så att dom slipper stå och se på medans jag ruttnar bort i min egen värld.
     Jag vill va' glad, lika mycket som alla andra vill det. Men jag vill inte låta mig själv va' det, eftersom... nej, jag vet faktiskt inte varför. Det är bara sådan jag är. Rädd för att bli övergiven, rädd för att inte bli hörd då jag verkligen behöver det. Det går inte lita på någon, för vad man än säger till varandra och hur mycket man än lovar att det ska vara för evigt, så går det sönder, förloras och spolas iväg... Varför kämpa, när man ändå ska dö ensam?

Jag känner hur marken försvinner under mina fötter. Jag faller, jag försvinner men ingen ser. Alla håller på med andra saker och lägger inte märkte till att jag försvinner mer och mer hela tiden. Tårarna rinner ner för mina kinder och bildar en liten pöl på mina ben. Jag har inte ork till att göra någoting. Bloder droppar ner från armen och det vill inte sluta. Jag känner hur jag sakta åker iväg, till platsen jag länge försökt hitta. Jag känner mig älskad, jag känner trygghet. Allt är äkta och dåligt existerar inte. Men, vem skulle tro att det varade länge? Jag? mwaha, nej. Jag hatar drömmar, för då kommer jag på att mitt liv inte är så bra som det skulle bli.
"Du tittade på mig, du närmade mig med snabba steg. Jag såg hur dina ögon glödde och hur din själ var helt svart. Du stod framför mig nu, du tog min hand. Jag kände hur du skakade. Du tittade in i mina ögon sedan slöt du dina och böjde dig fram och kysste mig. Utan att jag hann reagera hade du vänt dig om och börjat gå."

Min syrra fick mig att bli medlem här igen.

Jag verkar tro att det dåliga i mitt liv alltid kommer att följa efter mig, inte bara i verkligheten utan även när jag drömmer. Därför vågar jag inte längre sova, vågar inte tänka på att det snart är skola igen. Jag vet, ingen kan förstå hur jag känner om ni inte varit med om det själva och visst, jag har ju inte ens berättat vad det handlar om men iaf. Jag vill bara att sommarlovet ska vara för alltid, så att jag slipper de jäwla människorna, så att jag kan börja om på nytt. Kan jag inte bara få en ny chans och göra allt bra för mig själv? Kan jag inte bara få få på en skola, där ingen vet vem jag är istället för på en skola där exakt alla vet vem jag är. För det är inge bra, iaf inte i detta fall.
För var dag som går på detta sommarlov, blir jag bara allt med depp. Det kanske inte märks, men varje natt sitter jag uppe och gråter och tycket allmänt synd om mig själv. Men kan de inte bara hålla på med någon annan istället? Det har fan snart gått ett åt sedan det hände, för fan det var pga av en kille. Gah, bara glöm det liksom.
Jag tänker hela tiden, hade jag inte gjort det misstaget och fått känslor för honom, då hade inget av detta hänt. Mitt liv hade varit super duper bäwst? Nej, men iaf bättre än detta jag lever nu. Som sagt, ni kan inte säga att det är lätt att skita i vad alla jäwla människor tycker och tänker om dig om ni inte varit med om det jag är med om var dag i skolan. Det är bara inte rätt.
Ni hade fan inte velat byta liv med mig om ni vetat hur jäwla dåligt jag mår. Bara få allt att bli bra igen, snälla. Skulle kunna göra vad som helst för att få leva ett så bra liv som du gör. Få älska en människa så som du gör, få vara som du är. För jag själv är ingen bra människa, för när jag är mig själv börjar alla hata mig :/ och jag är alltid mig själv, därav hatar alla mig alltid. Kanske inte alla, men många.. Hatad av de flesta, älskad ut av de bästa <33 Stämmer så in i helvete.

Time heals everything, so I hope it will heal my broken soul too. </3